Slaktarnas berättelse...
Ett utdrag av söta Agnes och Sandras fina berättelse om vår vardag här i Förde:
"Fåren börjar ta slut och så även veckorna här i Förde i Norge. Nio veckor och 90 000 får senare kommer vi komma hem med en extra tung pengapung. Sex veckor har redan gått och vi har hunnit med både det ena och det andra. Men mest de ena, att jobba häcken av oss. För er som inte vet så kan vi berätta vad det är vi egentligen gör. Uppstigning i ottan, snoozar 8 gånger innan vi orkar masa oss ner till köket och koka en härlig microgröt. Åker den två mil långa, krokiga och backiga vägen till jobbet. Hämtar vår arbetsoutfit som består av gröna eller svarta byxor och jackor, samt oljebyxor. Tar med oss det till Tarmrenseriets garderob och byter ut träskorna mot stövlarna, tar på oss en kvit lue, sätter på oss hörselkåporna och sen kan arbetet börja.
Sandras dagliga uppgift består av att slita isär tarmarna från magen. Tarmarna skickas vidare åt ena hållet där de töms och tvättas för att senare bli korvskinn. Magen skickas åt det andra hållet där den töms, tvättas och senare blir hundmat. Ni kan ju gissa hur mycket bajs och tarmsaft Sandra har på tröjan när första pausen kommer. Kan tilläggas att hon har dubbla handskar och påsar över armarna, men trots det kan man inte säga att hon håller sig ren.
Agnes uppgift är inte lika lortig, hon jobbar på andra sidan väggen där det inte luktar lika illa. Hon står under ett rör och väntar på att de varma skinnen från de nyflådda fåren ska dimpa ner. Dessa skinn cuttas på tre ställen, i båda bakbenen och i rövhålet, innan de kastas i en container. Efter det slängs de in i en stor trumma där de saltas, sedan packar hon dem på pallar. Detta kanske låter simpelt, men när du timme efter timme, dag ut och dag in står och gör samma sak blir detta ganska slitsamt. Värk i händer, axlar och rygg är numera vardagsmat.
Vi har även hunnit med att fira våra födelsedagar här i Norge. På Agnes födelsedag hade våra kära arbetskollegor fixat en överraskning till oss två. De ställde upp två vita backar som mål och tog fram våra nya vapen. Innebandyklubbor gjorda av tjurpenisar, som de hade arbetat hårt med i en hel vecka. Matchen kunde börja, tarm mot skinn, Sandra mot Agnes. Matchen började lite trevande, ovanan att spela med sådan flex på klubborna syntes på långa vägar. Tarm tog ledningen med både 1- och 2-0, innan skinn spelade upp sig och kom åt en kvittering. När endast några få minuter av matchen återstod sköt skinn in vinnarbollen och matchen slutade 2-3 till Agnes. Vilken publiksuccé detta blev, hela slakteriet samlat nere i källaren. Så många har nog aldrig ens IBCs damlag haft på sina hemmamatcher."
"Fåren börjar ta slut och så även veckorna här i Förde i Norge. Nio veckor och 90 000 får senare kommer vi komma hem med en extra tung pengapung. Sex veckor har redan gått och vi har hunnit med både det ena och det andra. Men mest de ena, att jobba häcken av oss. För er som inte vet så kan vi berätta vad det är vi egentligen gör. Uppstigning i ottan, snoozar 8 gånger innan vi orkar masa oss ner till köket och koka en härlig microgröt. Åker den två mil långa, krokiga och backiga vägen till jobbet. Hämtar vår arbetsoutfit som består av gröna eller svarta byxor och jackor, samt oljebyxor. Tar med oss det till Tarmrenseriets garderob och byter ut träskorna mot stövlarna, tar på oss en kvit lue, sätter på oss hörselkåporna och sen kan arbetet börja.
Sandras dagliga uppgift består av att slita isär tarmarna från magen. Tarmarna skickas vidare åt ena hållet där de töms och tvättas för att senare bli korvskinn. Magen skickas åt det andra hållet där den töms, tvättas och senare blir hundmat. Ni kan ju gissa hur mycket bajs och tarmsaft Sandra har på tröjan när första pausen kommer. Kan tilläggas att hon har dubbla handskar och påsar över armarna, men trots det kan man inte säga att hon håller sig ren.
Agnes uppgift är inte lika lortig, hon jobbar på andra sidan väggen där det inte luktar lika illa. Hon står under ett rör och väntar på att de varma skinnen från de nyflådda fåren ska dimpa ner. Dessa skinn cuttas på tre ställen, i båda bakbenen och i rövhålet, innan de kastas i en container. Efter det slängs de in i en stor trumma där de saltas, sedan packar hon dem på pallar. Detta kanske låter simpelt, men när du timme efter timme, dag ut och dag in står och gör samma sak blir detta ganska slitsamt. Värk i händer, axlar och rygg är numera vardagsmat.
Vi har även hunnit med att fira våra födelsedagar här i Norge. På Agnes födelsedag hade våra kära arbetskollegor fixat en överraskning till oss två. De ställde upp två vita backar som mål och tog fram våra nya vapen. Innebandyklubbor gjorda av tjurpenisar, som de hade arbetat hårt med i en hel vecka. Matchen kunde börja, tarm mot skinn, Sandra mot Agnes. Matchen började lite trevande, ovanan att spela med sådan flex på klubborna syntes på långa vägar. Tarm tog ledningen med både 1- och 2-0, innan skinn spelade upp sig och kom åt en kvittering. När endast några få minuter av matchen återstod sköt skinn in vinnarbollen och matchen slutade 2-3 till Agnes. Vilken publiksuccé detta blev, hela slakteriet samlat nere i källaren. Så många har nog aldrig ens IBCs damlag haft på sina hemmamatcher."
Kommentarer
Trackback
