Mardrom...
I bland kanske man ska halla vissa saker for sig sjalv, men i bland undrar jag varfor man inte kan dela med sig sina kanslor, sitt forflutna och hur man egentligen kanner och hur man har matt? Mina nara och kara vet vad jag gatt igenom, och aven fast det bara var ca 1 1/2 ar sen sa kanns det i bland som det var i gar, och i bland som det aldrig hant. I mina mardrommar sa kanns det overkligt, och nar jag vaknar upp maste jag ifragasatta mig sjalv om det var en drom eller bara mitt forflutna?
Jag lider inte av det i dag, mer an att jag funderar titt som tatt och undrar, nar man blir sadar tankspridd som bara jag kan bli. Nar jag vaknar upp ur mina dagdrommar eller min mardrom sa ser jag mig omkring och inser att om det inte hade vart for min "mardrom" sa hade jag inte haft allt det har underbara runtomkring mig i dag.
Kommer aldrig glomma att det var en Lordag, den 5e juli nar jag fick en telefon samtal, jag horde direkt att det var nat som inte stod ratt till. Jag fick ett besked som skar ratt igenom hjartat, jag fick svart att andas, och tararna foll ner fran mina kinder. Jag var stum och kunde inte saga nat, jag ville skrika, jag ville va arg och fraga varfor, men jag kunde inte fa ut ett ord... Han hade svikit mig, massa ursakter ramlade ur hans mun, jag horde anger, ilska, och sorg. Jag satt pa andra sidan jordklotet och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag la pa luren och kande mig tom och otroligt ensam, men jag kande anda ett hopp nagonstans om att allt skulle bli bra igen. Under nastan tva veckors tid at jag inte, jag sov knappt nat, men var anda tvungen att ga pa jobbet och latsas vara lycklig och svara pa fragor och ljuga, om mig, han och vart forhallande. Allt kandes som en lang mardrom, utan ett slut. Nar skulle jag fa svar pa mina fragor och vem skulle besvara dom? Situationen blev bara varre och varre nar sanningen kom fram fran andra hall, logn pa logn, svek pa svek sa kande jag hur jag sakta blev svagare och mer osaker pa sanningen. Klumpen i min hals och saret i mitt hjarta blev bara storre och storre och borjade langsamt varka dygnet runt. Aldrig i mitt liv har jag kant mig sa ensam och tom.
Ca tva veckor senare gick jag hem fran jobbet i regnet, med hopp, men med ett varkande hjarta. Det andra beslutet och sveket kom som en hart knytnave. Obesvarande kanslor, och dod karlek slog mig ratt i ansiktet och rev upp saret som kandes som det var pa vag att laka, klumpen i halsen vaxte och helt plotsligt kunde jag inte andas. Det varsta var nog kanslan att jag inte visste vart jag skulle ta vagen, vart horde jag hemma och vem kunde fanga mig om jag foll? Jag har an i dag minnesluckor fran den dagen, jag var sa vilsen och sa forvirrad och sa sonder att jag inte kom i hag mina handlingar. Jag ringde nagra samtal, jag grat, jag packade mina saker, jag forsokte sakta men sakert hitta tillbaka till ett liv.
Vantan och forsta beskedet var inte det varsta, utan det andra beskedet och tiden efter var som en langsam mardrom som rev upp ett gammalt sar, det sved, och oavsett hur mycket jag forsokte ta hand om saret sa gjorde det bara mer ont, for saret var sa infekterat. Fran den dagen var allt en dimma, med massa desperata forsok att ma battre och ta hand om mig sjalv, och forsoka leva normalt, andas, sova, ata och orka...
I bland drommer jag om denna del av mitt liv, en mardrom saklart, men det ar inte pga. av DIG jag har matt daligt, eller mar daligt i bland, utan pga av vad DU gjorde. Saret ar i dag nastan lakt, men i bland svider det till och varker, men forhoppningsvis en dag sa kommer jag kunna titta pa saret och inse att det har lakt till ett fint arr...
Jag lider inte av det i dag, mer an att jag funderar titt som tatt och undrar, nar man blir sadar tankspridd som bara jag kan bli. Nar jag vaknar upp ur mina dagdrommar eller min mardrom sa ser jag mig omkring och inser att om det inte hade vart for min "mardrom" sa hade jag inte haft allt det har underbara runtomkring mig i dag.
Kommer aldrig glomma att det var en Lordag, den 5e juli nar jag fick en telefon samtal, jag horde direkt att det var nat som inte stod ratt till. Jag fick ett besked som skar ratt igenom hjartat, jag fick svart att andas, och tararna foll ner fran mina kinder. Jag var stum och kunde inte saga nat, jag ville skrika, jag ville va arg och fraga varfor, men jag kunde inte fa ut ett ord... Han hade svikit mig, massa ursakter ramlade ur hans mun, jag horde anger, ilska, och sorg. Jag satt pa andra sidan jordklotet och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag la pa luren och kande mig tom och otroligt ensam, men jag kande anda ett hopp nagonstans om att allt skulle bli bra igen. Under nastan tva veckors tid at jag inte, jag sov knappt nat, men var anda tvungen att ga pa jobbet och latsas vara lycklig och svara pa fragor och ljuga, om mig, han och vart forhallande. Allt kandes som en lang mardrom, utan ett slut. Nar skulle jag fa svar pa mina fragor och vem skulle besvara dom? Situationen blev bara varre och varre nar sanningen kom fram fran andra hall, logn pa logn, svek pa svek sa kande jag hur jag sakta blev svagare och mer osaker pa sanningen. Klumpen i min hals och saret i mitt hjarta blev bara storre och storre och borjade langsamt varka dygnet runt. Aldrig i mitt liv har jag kant mig sa ensam och tom.
Ca tva veckor senare gick jag hem fran jobbet i regnet, med hopp, men med ett varkande hjarta. Det andra beslutet och sveket kom som en hart knytnave. Obesvarande kanslor, och dod karlek slog mig ratt i ansiktet och rev upp saret som kandes som det var pa vag att laka, klumpen i halsen vaxte och helt plotsligt kunde jag inte andas. Det varsta var nog kanslan att jag inte visste vart jag skulle ta vagen, vart horde jag hemma och vem kunde fanga mig om jag foll? Jag har an i dag minnesluckor fran den dagen, jag var sa vilsen och sa forvirrad och sa sonder att jag inte kom i hag mina handlingar. Jag ringde nagra samtal, jag grat, jag packade mina saker, jag forsokte sakta men sakert hitta tillbaka till ett liv.
Vantan och forsta beskedet var inte det varsta, utan det andra beskedet och tiden efter var som en langsam mardrom som rev upp ett gammalt sar, det sved, och oavsett hur mycket jag forsokte ta hand om saret sa gjorde det bara mer ont, for saret var sa infekterat. Fran den dagen var allt en dimma, med massa desperata forsok att ma battre och ta hand om mig sjalv, och forsoka leva normalt, andas, sova, ata och orka...
I bland drommer jag om denna del av mitt liv, en mardrom saklart, men det ar inte pga. av DIG jag har matt daligt, eller mar daligt i bland, utan pga av vad DU gjorde. Saret ar i dag nastan lakt, men i bland svider det till och varker, men forhoppningsvis en dag sa kommer jag kunna titta pa saret och inse att det har lakt till ett fint arr...
Kommentarer
Trackback
