3 månader senare....
En skön, lugn Lördag var precis det jag behövde. En regnig dag på stan, med fika och lite shopping, pyssel,en god middag, chokladpudding, och en underbar kväll med Sex and The city filmen, kan det bli så mycket bättre än så? Jag älskar denna film, och kommer aldrig få nog av varken serien eller filmen, som snart måste införskaffas i samlingen.
Massa tankar har snurrat runt i mitt huvud i dag, det verkar aldrig ta slut, och som sagt så är det bara tid som läker alla sår och alla jobbiga tankar. Jag kommer aldrig sluta fundera och undra varför allt blev så fel och hur jag nånsin ska bli hel från allt detta? De senaste månaderna har varit ett helvete, men sakta men säkert verkar det vända och det kanske är på tiden att jag får turen med mig.....
Jag minns första dagarna, allt var en dimma, allt jag kunde göra var att stirra rakt fram och allt gjorde så fruktansvärt ont, samtidigt som allt var overkligt. Jag åt inte, men på nåt konstigt vis lyckades jag somna av ren utmattning. Dagarna gick på jobbet, det var rena rama pinan att gå till jobbet varje dag, ingen ork, ingen lust, utan bara massa tårar och tankar. Några dagar klarade jag inte ens av att va kvar för jag bara grät... Efter några veckor började jag känna igen mig själv, men ingenting verkade spelade nån roll längre, utan allt jag gjorde var att ta en dag i taget och försöka vara stark med hjälp av vänner och familj... Inte en dag gick på två månader utan att jag grät. Jag undrade om tårarna någonsin skulle ta slut. Jag kollar tillbaka på den här tiden och undrar hur jag tog mig igenom varje dag, för just då trodde jag aldrig jag skulle vara där jag är nu, men lika snabbt som livet vänder till det sämre, så kanske det vänder till det bättre? När en person försvinner ur ens liv, så rasar helt plötsligt allt, och ingenting är logiskt och helt plötsligt vet man inte vad man vill längre. Alla framtidsplaner och drömmar faller samman och man vet inte längre vad man vill få ut av livet..
Emma kom som en liten räddande ängel och fixade jobb I Norge, och det var nog det bästa som kunnat hänt mig just då, allt för att få komma bort, miljöombyte, jobba, och försöka fokusera på annat. Nu sitter jag här, 3 månader senare och mår mycket bättre än jag någonsin hade kunnat ana, förhoppningsvis fortsätter det i rätt riktning, för jag vet att jag kan om jag vill, för jag är stark och jag vet att någonstans därute finns det någon för mig också, och om det inte gör det just nu så är det ok, för allt jag vill är att leva livet och må bra.
Massa tankar har snurrat runt i mitt huvud i dag, det verkar aldrig ta slut, och som sagt så är det bara tid som läker alla sår och alla jobbiga tankar. Jag kommer aldrig sluta fundera och undra varför allt blev så fel och hur jag nånsin ska bli hel från allt detta? De senaste månaderna har varit ett helvete, men sakta men säkert verkar det vända och det kanske är på tiden att jag får turen med mig.....
Jag minns första dagarna, allt var en dimma, allt jag kunde göra var att stirra rakt fram och allt gjorde så fruktansvärt ont, samtidigt som allt var overkligt. Jag åt inte, men på nåt konstigt vis lyckades jag somna av ren utmattning. Dagarna gick på jobbet, det var rena rama pinan att gå till jobbet varje dag, ingen ork, ingen lust, utan bara massa tårar och tankar. Några dagar klarade jag inte ens av att va kvar för jag bara grät... Efter några veckor började jag känna igen mig själv, men ingenting verkade spelade nån roll längre, utan allt jag gjorde var att ta en dag i taget och försöka vara stark med hjälp av vänner och familj... Inte en dag gick på två månader utan att jag grät. Jag undrade om tårarna någonsin skulle ta slut. Jag kollar tillbaka på den här tiden och undrar hur jag tog mig igenom varje dag, för just då trodde jag aldrig jag skulle vara där jag är nu, men lika snabbt som livet vänder till det sämre, så kanske det vänder till det bättre? När en person försvinner ur ens liv, så rasar helt plötsligt allt, och ingenting är logiskt och helt plötsligt vet man inte vad man vill längre. Alla framtidsplaner och drömmar faller samman och man vet inte längre vad man vill få ut av livet..
Emma kom som en liten räddande ängel och fixade jobb I Norge, och det var nog det bästa som kunnat hänt mig just då, allt för att få komma bort, miljöombyte, jobba, och försöka fokusera på annat. Nu sitter jag här, 3 månader senare och mår mycket bättre än jag någonsin hade kunnat ana, förhoppningsvis fortsätter det i rätt riktning, för jag vet att jag kan om jag vill, för jag är stark och jag vet att någonstans därute finns det någon för mig också, och om det inte gör det just nu så är det ok, för allt jag vill är att leva livet och må bra.
Kommentarer
Postat av: Sofia B
Bra skrivet gumman. Du är stark och kommer att klara detta galant. Se bara på tre månader hur långt du har kommit. Tänk då om tre månader till? Men det är viktigt att du tar var dag som den kommer för det måste du bli bättre på. Njut av dagen! För livet är underbart .)
Kram
Postat av: Nina
Vad himla glad jag blir när jag läser detta! Kommer verkligen ihåg hur otröstlig du var och såklart fanns det inget man kunde säga för att göra det bättre. Är så skönt att se dig hitta tillbaka till dig själv! Du vet att jag älskar dig! Kram
Trackback
