Berg och dalbana...
Ja horrni min blogg har varit ratt dod pa senaste tiden maste jag saga. Tiden springer i vag och jag har varit sa upptagen med mitt nya jobb. I bland funderar jag pa hur tragiskt det ar att man lever for jobbet och i bland inte har tid for nat annat. Det ar dock helt och hallet upp till en sjalv om man vill hitta den dar balansen mellan ens liv och jobb, och det ar sa viktigt. Nu ar det saklart mycket att gora eftersom det bara ar en vecka tills vi oppnar nya Ikea affaren i Sydney! Helt sjukt vad tiden gatt snabbt! Jag forsoker fortfarande vanja mig med mitt nya jobb och med miljon, och det har faktiskt tagit langre tid an jag trodde. Min chef ar lite speciell, en trevlig men annorlunda person vilket jag helt enkelt maste vanja mig vid. Vi har ett team med totalt 28 personer som ar super roliga och trevliga figurer! For 2 veckor sen var jag i Melbourne med jobbet, det var jatteskoj, jag blev nerskickad dit for traning, alldeles sjalv, betald flygresa och hotell, det var en super lyckad vecka dar jag larde mig massa! Kul ocksa att se en annan stad an Sydney. Melbourne paminner mig om Europa, med tranga, mysiga gator med massa cafeer och restauranger, en kulturell stad med en bra smak for mode.
Senaste dagarna har jag varit lite deppig pga jobbet, det har inte kants som platsar in och jag har varit osaker pa mig sjalv att jag inte duger och ar bra pa det jag gor. Jag staller san stor press pa mig sjalv ofta och detta kan driva mig till vansinne och gor mig sa ledsen. Jag onskar i bland att jag hade lite mer javlar anamma och att jag kan tro pa mig sjalv och det jag gor! Det har verkligen varit en berg och dalbana senaste veckorna, men jag hoppas pa att hitta min plats snart, for jag tror inte jag ens har hunnit njuta av mitt nya jobb an , det har bara varit stress och en liten nedstamd kansla jag haft pa senaste, men nu tror jag det ar dags att vakna upp och borja tanka positivt och framat. Jag saknar alla er dar hemma sa otroligt mycket, och tror inte jag kan beskriva hur mycket, det gor ofta ont i mig nar jag tanker pa hur langt borta ni ar och hur mycket jag onskade att ni var har med mig.
Pa aterseende... Toodles!
Kommentarer
Trackback
